Am I a superhero ?

Att jag vänt på dygnt känns som det sista steget i offentliggörandet av min nya slackerkarriär. Ritar, skriver. Suddar ut. Upptäcker musik. Ser på dokumentärer. Ser på värdelösa serier.

Har ingen som helst ångest över detta jävla barnsliga beteendet. Jag förstår mycket väl att det inte kan pågå så här i alla evighet.

Vad jag inte orkar med är när familj och vänner ser på mig som en jäkla nolla som inte gör någonting med sitt liv. Känner att jag behöver varva ner i någon vecka. Sorterar tankar. Jag tänker så mycket att jag redan fyllt två antecknings böcker på loppet av två veckor.

Jag har redan tagit 30 högskolepoäng och folk tycks glömma hur jäkla mycket jag pluggade och stressade förra terminen. Antagligen är det lätt att glömma då jag festade lika hårt som jag pluggade.

Något av det värsta jag vet är att se min kära mors oroande och högst anklagande blick. Hon granskar mig från topp till tå och letar efter varnings tecken. Tecken på vad vet jag inte exakt. Men allt som kan vara fel i största allmänheten.

Varför leta fel, när allting för första gången känns så rätt.

Min pretentiösa rumskompis förstår inte. Han frågade mig senast idag vad mina planer var för veckan. Jag tittade på honom som han var dum i huvudet och svarade sen att de enda planerna jag har är att jag ska gå ut på onsdag. Han trodde jag skojade.